Innerst inne bryr sig ingen. Alla är bara själviska och klagar på onödiga saker. Varför kan man känna sig så ensam? Varför ska jag bry mig om ingen bryr sig tillbaka.

Jag kanske bara skriver det här inlägget för att skriva av mig kortvarig ilska och egentligen inte menar det. Men det mesta man säger eller skriver tror jag man någonstans inom sig faktiskt menar, även fast man skämtade, bara ville skriva av sig eller om man under stundens hetta när man bråkade med någon sa något taskigt.

Så jag känner mig förmodligen ensam och less på en del saker. Trots att man kanske har många vänner, bästa pojkvännen och en toppenfamilj kan man ändå vara och känna sig ensam.

Var dig själv. Det är du själv som du behöver mest i hela vida världen.

Bara om en halvtimme mår jag troligen tvärtom, men vem vet. Tillbaka till optimistiska Mikaela, vilket inte alltid är lätt...